Brasserie Björk, Milano

Igår kväll var vi på ”hemma hos middag”… så var i alla fall känslan när vi lämnat restaurant Björk, det Svenska Brasseriet i Milano som öppnade så sent som i november.

Tidigt I planeringen så hägrade ett besök på den ”Svenska” restaurangen Björk under mina numera återkomande besök till Milano. Staden som mer I folkmun är känd som mode och industri- huvudstaden nr 1 I Italien men som med sitt läge I norr även är känd för sina matuppleveler. Det kanske går hand I hand det där med tillväxt och goda restauranger, men jag har då aldrig blivit riktigt besviken på ett riktigt mål mat I regionen.

Den här gången var kanske ambitionen lite lägre och något sparsammare, en Svensk restaurang I Italien, hur kunde den upplevelsen vara? Ska sanningen fram så hade jag gjort lite efterforskningar innan så helt oinsatt var jag inte. Det framkom ganska tydligt på deras hemsida att de hade ett Nordiskt tema för hela sin set-up, men grundtanken var Svensk mat med en överliggande Nordisk inramning. Det fanns Danska smörrebröd, ja ni vet de där små och goda smörgåsarna med varierade pålägg som gjort Danskarna kända över hela världen och som man kan få sig på ett trevlig værtshus I Danmark eller för den delen på vilken liten filial som helst om man besökte vår Nordiska granne, men nog om detta.

Efter att ha ringt restaurangen faktiskt  så sent som samma dag fick vi en ”slot” tid mellan 19.00 och 21.00… vi skulle sitta på timme, ett begrep som betyder att man får ett bord innan de andra gästerna kommer och kör ut en och framför mig såg jag hur vi stressade oss fram mellan rätterna.

Restaurangens läge på Via Panfilo Castaldi nr 20 gjorde oss lite konfunderade, så telefonen och gps:en togs fram, inte kunde kunde väl en Svensk bastion ligga här på en ruffig bakgata, nästan utan lyse och med kebaberier och den lokala indiern som enda grannar, inte något ont menat om dessa men kunde gps:e visa fel. Men helt plötsligt lystes fasaden upp av en liten och anspråkslös skylt, halvt skymd av den lokala indierns ambitioner att ta marknadsandelar. Loggan var finurligt applicerad på den lilla vita ljusskylten med ett upp och ned vänt Ö I restaurangens namn, Bjork.

Dörren till restaurangen var låst utifrån som på en Svenska  juvelerarbutik på fina gatan, så det var bara att ringa på klockan och snällt vänta på att bli insläppta. Välkomnadet var varmt och personligt i en atmosfär som starkt påminde om ett tidstypiskt Svenskt hem med sin ljusa träslag och inredningsdetaljer med typiska svenska dagligvaruprodukter placerade på bokhyllor runt om i rummen, uppenbarligen för försäljning om du skulle få hemlängtan. Vi insåg snart att vi hade haft tur med bordsbeställningen och vi fick höra att det fanns gott om tid att njuta av maten i restaurangchefen, så det fanns ingen anledning enligt honom att stressa. Total gästfrihet och uppmärksamhet är den upplevelse som jag kan beskriva, då inte bara för att vi erbjöds en kall nyöppnad cider i champagneglas perfekt ackompanjerade med ”lagom” stora kanapéer med räkor, majonnäs toppad med löjrom från Kalix naturligtvis och gravad lax med en bit potatis skickligt dolt under laxen. De blev läckert snabbt nedsköljda med den väl kylda cidern som kanske kom hela vägen från Kivik, det enda som saknades var kanske något som bröt de mjälla smakerna, kanske inte en senapsås men något som hade brutit av, men gott var det och det vi kände oss verkligen uppmärksammade något som är extremt viktigt för helhetupplevelsen, inte sant!
 Förrätterna beställdes snabbt in och givetvis en klassisk SOS med 3 olika sorters sill som bestod utav inlagd sill på enbär/senapsill och en ”vegetariskt” marinerad sill enligt den trevliga och avslappnade Svenska servitrisen från Malmö, men jag var inte riktigt säker på den sista.

I väntan på S.O.S så blev vi erbjudna en amuse bouche bestående av Kalix löjrom och rostad lök serverad i ett lite för stort glas och förundrade försökte vi med de bestick vi blivit tilldelade att få upp  de ljuvliga små äggen, med blandat resultat kan jag tillägga.

Sillen kom in tre i rad på en noga anpassad rektangulär vit tallrik och jag slogs av känslan att presentationen hade fått sig ytterligare ett lyft om tallriken inte hade varit enbart vit, för nog slogs de rätt färglösa sillarna för sina liv mot det rätt trista underlaget på den vita tallriken vilket förtog det hela en aning. Till detta serverades det ytterligare varsin tallrik beståendes av en liten burk av glas med varm nykokt potatis samt smör och Västerbottenost som obligatoriska tillbehör. Till detta en välbalanserad korg av bröd med danskt rågbröd, hårt hembakat bröd med en aning kummin och ett vitt något tillintetsägande bröd och rört gott luftigt smör.

Som sig bör till denna anrättning beställdes kylda Svenska drycker in och med en rasande fart kom så väl en kyld Nils Oscar Kalasöl in tillsammans med en välbalanserad ”gumma” med Hallands Fläder snaps samt kolsyrat friskt buteljerat vatten.

Den övergripande upplevelsen med förrätten var trevlig och väntad och det är klart att som Svensk så blev jag nog inte lika hänförd över anrättningen. Som oinvigd kan jag dock lätt föreställa mig att det måste vara rätt exotisk att som Italienare äta både sill och dricka nubbe och Kalasöl eller för den delen något annat på den något klassiska menyn där det fanns såväl Toast Skagen samt Västerbottenpaj med Kalixrom.

Nåväl, efter amuse, S.O.S och den goda ”gumman” serverades vi våra varmrätter beståendes av en mjäll rådjursfile som var så mör så att den bostavligen kunde ätas med sked, tillbehören som bestod utav pumpa både i fast som i puréform med inslag av senapsfrön och nypon var som givna. Denna rätt var kanske lite för mild för mina smaklökar men bron mellan det möra rådjuret och tillbehören fungerade perfekt. Till detta drack vi på rekommendation Björks eget producerade rödvin bestående av 80% Merlot och 20% Sangiovese från deras egna vingård i Toscana vid gränsen till Chianti regionen … den var strålande!

Köket leds av den svenska kökschefen Rebecka som tog sig tid att komma ut och prata med oss en liten stund där hon förklarade sin matfilosofi där det framgick tydligt att hon inte kompromissade med ursprungsmärkningen hos de Svenska importerade råvarorna.  Upplevelsen bestod uti vetskapen om detta ursprung och inte ens den goda rådjursfilen undkom denna filosofi.

Hitintills hade detta hade varit en sublim upplevelse och avslutningen gick i samma led med en klassisk hemlagad vaniljglass och kanske den mest Svenska smaken som finns, nämligen hjortron, denna gång varma och sensuellt hällda över den goda vaniljglassen, jag kan bara säga … Mmm.

Väl utfordrade och exceptionellt nöjda lämnade vi Björk Brasserie och gick in i den Milanesiska natten letandes efter nya intryck med det färska minnet av vår upplevelse väl förvisade om att detta inte var vare sig vårt eller andra Italienares besök på denna goda representant för det klassiska Svenska och skandinaviska köket …

Bra gjort alla och nästa gång kanske vi ses i Aosta.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.